festa för mycket, sova för lite, jobba för mycket, äta för lite.att vara ung

Jag lärde mig att acceptera mig själv. För om jag inte älskar mig själv hur ska jag kunna låta någon annan älska mig då? Eller just ja, för många är det lättast på det sättet. "man låter någon annan älska en, ge en komplimanger och få en att blomstra" Men vad händer den dagen då du blir lämnad ensam?

Idag låg jag hemma i min säng och började funderar över mitt liv och mig själv. Hur mycket jag förändras på några år. För några år sedan förstod jag mig inte på såna som jag är nu. Som var ute mycket, träffade mycket folk och nästan aldrig var hemma. Jag var den som endast var hemma, knappt drack alkohol, lagade middag varje dag (skrev till och med matsedlar, eller försökte iaf) låg hemma varje kväll med min dåvarande pojkvän och sov vid tionyheterna.. Helt normalt för mig just vid den tidpunkten och det var mitt liv, jag visst inte så mycket annat. Jag var under denna tid även otroligt rädd för att vara själv. Jag var rädd för ensamhet helt enkelt. Sjukligt känner jag såhär i efterhand.(tror även att många i min närhet kände det samma) Efter att jag blev singel för första gången i mitt liv vid 20 årsåldern efter att ha gått ur ett 5 åringt förhållande förändrades mitt liv radikalt. Alltså det var som att kasta en sten i ett glashus. Jag fick för det första lära mig att vara själv,att inte ha någon att prata med hela tiden, inge att sova med, ingen att vakna med. Jag flyttade till från en by till stan, festade ons,tors,fre,lör,sön plus att jobbade lunch på ett stället och kväll på ett annat. så nästan varje morgon åkte jag iväg vid nio, slutade tre och började fem till tolv på mitt andra jobb och sedan festade vi nättena lång.

För första gången i mitt liv fick jag vara ung. Jag fick spåra ur, göra misstag, ligga i fosterställing med ångesten drypandes över mig. Den sommaren kan vara en av de bästa sommarna jag haft, för ack vilka historier man skapade och vad vi skrattade oss igenom dagarna. Nu menar jag inte att alla ungdomar ska bli singel, jobba och festa er igenom dagarna,nejnej. Jag berättade bara en del av det kapitel i livet som fick mig att förändras. Ett kapitel jag hade hoppat över och inte trodde att jag behövde. Jag tror att festande just då var lite för att slippa gå hem efter jobbet och vara själv, men jag lärde mig efter en tid att uppskatta ensamheten och det tar tid men man har ju all tid i världen. Efter den sommar flyttade jag till Åre, hade fem helt galna månader och träffade så himla underbara människor. Så för alla nydumpade människor där ute kan jag bara säga att det är inte "the end" det finns så mycket att uppleva och göra när man väl torkat upp alla tårar och vaknat till liv igen.

och till sist, fast ni inte tror det så finns det någon där ute som är underbar som en solig höstdag, som får dig att le vid varje andetag och som är precis sådär perfekt för dig. För nej ditt ex är ingen idiot(oftast), ni var bra inte rätt för varandra.

Godnatt!